Ikväll kan man hoppas att minst ett par stycken blir hemsökta.

Jag blir så irriterad – frustrerad – när barnomsorg och skola helt saknar kompetens inom området, som jag inte alls vill kalla för handikapp-någonting, omsorgs-någonting eller vård-någonting, utan helt enkelt vanlig jävla empati. Hur fungerar de vuxna i hjärtat som vänder ett barn ryggen när lösningar ligger nära?

Det kommer ändå så många situationer när barn med begränsade förmågor, om de så är intellektuella eller fysiska, måste avstå. Melvin vet förstås om alla de där kalasen som klasskamrater har på lekhus, dem som han inte kan vara med på för att den som ska hjälpa honom på riktigt går sönder av två och en halv timma med lyft, lyft, lyft, svett och tårar. Melvin vet förstås att det sättet som han deltar i jage- och bollekarna på gymnastiken inte ens är halva inne. Melvin vet förstås att vintern kommer varje år. Att det då dessutom ska uppkomma en massa utomförskapssituationer som är onödiga, där det faktiskt finns lösningar och gemenskap, det gör ont.

Det var en ledsen pojke.

De är ganska hårda när det gäller bostadsanpassning vid flytt och det är också med det beskedet de skakar hand och hälsar sig välkomna på hembesöket. Det är meningen att om man flyttar så ska man göra det till något som redan är anpassat. Men det är ju ganska begränsat utbud om man ska flytta till det hus som ligger i stan vi bor i, som ligger i samma stadsände som pappans lägenhet, som är i bara ett plan, som kan svälja fem rullstolar utan att bli trångt, som saknar trappsteg in, som saknar trösklar och som har stora badrum med åttio centimeter om var sida av toalettstolen, som ligger med parkeringsplatsen nära, som ligger vid en anpassad skola.

Men nu har vi så fått vår handläggare och fallet Melvin kan börja behandlas. De två handläggarna som var här var jättetrevliga och enkla att ha att göra med men jag har lärt mig att det inte betyder något. Att de kan sticka sin feta dolk i min ömma rygg när som helst. Jag har skrivit långa brev och många mail, jag skickat före-bilder och de har fått efter-bilder, jag har kopierat fakturor (ja nu har vi ju redan gjort anpassningarna, det går inte att vänta med inflytt på grund av deras handläggningstid) och skickat in intyg samt åtgärdsförslag. Nu kan jag bara vänta.

Snart är jag nog snäll igen.
De är rara när de sover.

Har hjälpt till...

Ibland tänker jag att det hade ju varit rart med flera barn. Många. Det är ju en sådan stor känsla, det där sättet man tycker om dem. Från deras första andetag till deras sista. Det där första tillfället när man får känna deras feta hy och puffande andetag möta det egna svettiga skinnet är verkligen något alldeles särskilt. Men samtidigt kan jag häpen se andra skaffa fler barn, tätt med barn. Och inte förstå vad i hela friden de tänker på! Jag kan längta efter när folk ska sluta behöva mig hela tiden. Behöva mig för att låta sina kletiga händer hänga i min kjol, behöva mig för att släppa på hela kroppstyngden och belasta mig med sitt eviga gnäll. Behöva mig för femton anekdoter vid middagsbordet om lådor med japansk text, om japanska gubbar, om samurajer, om vet-du-att-en-sak.

Snart är jag nog snäll igen.
Lagom till läggdags.

Men det har jag inte. Det var nog snart ett år sedan jag cyklade hem från jobbet senast. Jag gick på Friskis & Svettis några gånger -00 och jag hyrde badmintonbana en gång i veckan tillsammans med Psykologen någon gång… -97? Det måste helt enkelt vara något annat.

Det enda tänkbara är att jag spacklade några skruvhål i gips igår och att jag bar Eldric på mina axlar i jakten på en metod som underlättar hämtandet på Melvinskolan i snötider. Då måste jag bära packningen och putta rullstolen och dribbla Eldric i riktning mot bilen. Samtidigt. Iden kändes först strålande men det kändes ergonomiskt lite tveksamt.

Sorgliga träningsvärk.

Mina morföräldrar. Vi kände aldrig varandra. De bodde utomlands tills jag var 15 och jag träffade dem inte så ofta. De besökte oss i Sverige, oftast en i taget, stannade ett tag, och visst hade det gått att få en djup relation stark nog att brygga mellan de stunderna. Jag skrev dessutom brev till dem regelbundet under mina säkert tolv, fjorton första år. Åren efter har de fått nöja sig med vykort från varje resa utanför stan, varsitt födelsedagskort och ett julkort att dela på.

Men det var något annat. De har liksom aldrig velat veta vem jag egentligen var när det nu visade sig att jag inte ville ha små latinamerikanska klänningar med spets och volang längre. Mina val har liksom många andras varit fel och ful.

De senare åren har min mormor blivit snäll. Hon visade att vi skulle kunna ha haft något, som vi inte har.

Jaja, jag kan i alla fall inte minnas några av alla de prylar de fyllt sitt hem med. De har rest mycket, haft exotiska upplevelser, och det har också präglat deras hem en del. Alla de iranska, talibanska, afghanska – ja varifrån nu mattorna kommer, de har varit mitt signum för deras hem. Kusinerna rullade ihop och rullade ihop, stora mönstrade mattor till en parkett i deras liv. Men hemma hos mig passar det så bra så, utan stora mattor av den typen och jag kom hem med ganska intetsägande saker. Väskan i krokodilskinn fick vara det som symboliserar deras resande. Snöbollarna i glas ska jag ta fram på jularna och då ska jag tänka på min gamla mormor och min gamla morfar. Motionscykeln ska väl slitas med hälsan, för hälsan, deras gästservis för små ska Eldric äta på, enliters plastpåsar tar snart slut.

Så som livet.

Själva lärandet verkar också vara vassare. Tidigare var läxan att läsa ett par sidor, nu ska han läsa hela boken (som snarare är mer som ett häfte). Han får räkna mer, lära sig termer och produkter och summor och differens. Fröken känns inte som den tidigare; inte fnissig, vimsig. Utan professionell och intresserad av. När hon insåg att det där med gympa är svårt, och jag tog upp möjligheten att Melvin kan gå och bada en viss tid, en viss dag, så var det inga problem för fröken att anpassa i schemat och få det att stämma. Ett och ett halvt år i den förra skolan med samma idé och lösning men inget verkade kunna hända.

Inte är jag väl så förvånad, att det här är bättre. Det kände som om att det hade varit nära på omöjligt att placera Melvin i en skola som var sämre än den förra.
Det enda som saknas; Juliana.

Så här kommer fina trevligheter med Eldricdagis (ja nu säger ju jag så där korrekt och bra alltid förskolan men det blev ett så knepigt ord utan rytm: Eldricförskolan, så jag gör ett undantag):

• De får naturell yoghurt till frukost, ingen förfylld söt Yangster Yoggi.
• Pedagogerna är lite lagom småstränga och tillåter inget utom rumpan på stolen och skeden i hand när det är dags att äta.
• De fotar barnen och visar bilder i en digital fotoram i entrén, fint för mig som inte varit där att få en inblick i Eldrics andra liv.
• Gården är stor med egen skog.
• Jag är alltid välkommen.

De är svåra att avbilda, särskilt den till höger är väldigt glänsande och kalejdoskopig.

Först tillbringade vi över en timma på Happy Homes i Billdal och rullade ut och rullade ihop alla tapetproverna de hade på display. Redan efter någon minut hade vi egentligen hittat våra favoriter, ändå fortsatte vi att älta våder medan Eldric hyggligt nog ägnade sig åt deras för honom väl åldersavvägda lekhörna. Han staplade klossar och gungade på älgen.

Melvinhallen ska få den här.

Vi beställde två snuttar av Osborne & Little. Båda ganska extrema. Den ena ser ut som spegehuset och en bit av 80-talet i kombination. Den ena smutsigt metallblänkande. Så rätt det kändes där, så fel kändes det när vi kom hem och såg de två hallarna de skulle hamna i. Jag ringde och avbokade det hela.

I den andra hallen blir det så här. Lite lustigt, vi som har huset fullt av panel, att sätta upp träd på väggen :)

Dagen därpå var jag hos den lokala färgaffären Caparol och lånade med mig ett antal tapetprover hem. Efter att ha rullat ut och rullat ihop på plats i hemmet kände jag mig ganska nöjd med två. A fick när han kom hem tycka och så tyckte vi samma nu igen. Jag har idag beställt två tapeter ur Ecos kollektion Wood. På måndag ska de hämtas hem!