Den där tiden då jag var på sjukhuset med Melvin verkar inte ha varit en favorit för Eldric. Jag sov borta, vi sågs inte så mycket, satt inte nära. Sen åkte jag dit igen, Odd hämtade vi hem från samma ställe. Eldric kände igen; stora huset.

Jag vill gärna lova men kan bara hoppas. Jag gillar mitt hemma.

Blandat instagrammat hemifrån:

1. Glammigt mammahemma. Blomkål med blomkålsmos och broccoli till lunch.
2. Eldric lånar Melvins hjul. Kör som om han alltid gjort det.
3. Sista barnet kostar vi inte på fancy skötbord. Får byta gammal blöja mot ny under handfatet. Odd verkar trivas, gillar nog draperiet vad det verkar.
4. Bakade supertrevliga muffins till Melvins nioårskalas.

Klockan 13 kom Melvins kompisar hit, kalas! Barnen var nio fast sju och glada och fina men lagom till att de satte sig ner och åt så började Melvin hosta. Jag såg på honom att det tilltog när vi övergick till lekar. Så blev det mer, mer, mer. Han sa inget, kunde inte, allt blev bara hosta. När det var en kvart kvar av kalaset så ville han gå in på sitt rum och lägga sig på sängen med maskinen som andas åt honom. Han grät lite. Det var inte så här hans nioårskalas skulle bli! Diskret schasade vi hem barnen på pricken 15.30 och så packade vi ihop Melvin och åkte hem till en vän med en hostmaskin, de bor på andra sidan stan. Det hjälpte lite, det lugnade sig tillräckligt för att funka skapligt resten av kvällen.

I morse var det lika som igår morse.Jag har lämnat Melvin på skolan med ett koppel instruktioner om vad han ska göra om eller när hostan kommer. Jag har också ringt till lungmottagningen, i eftermiddag kan vi hämta en maskin som Melvin kan låna.

Det trasslar till sig för Melvin nu och jag är ledsen för hans skull. Och för min. Och andras. Det blir väldigt begränsande, livet, för oss alla, när han inte kan sitta som han vill, när han vill, hur han vill, och när hostan är mörk och otäck och luften och orken inte räcker till.

Melvin igår:
- Det är lite orättvist, för mamma, du kan hosta i hela Göteborg, men jag kan bara hosta på ett enda ställe i hela stan.

Han har aldrig tidigare önskat på andningsmaskinen. Det gör mig osäker. Jag börjar fundera på sjukhuset, med den svaga andning Melvin har räcker det nära på att han harklar sig för att avdelning 330 ska dyka upp på näthinnan. Jag förstår att det är ambulans som gäller om vi ska ta oss till barnsjukhuset, 20 minuter med bil härifrån, eftersom han inte törs kliva ur maskinen. Rådlös, tveklöst. Undrar, velar, ältar. Men Melvin säger att vi ska vänta och se, vänta till i morgon. Han säger att han inte är sjuk. Sist det var så här gick det plötsligt över efter två timmar. Gången innan det försvann det också så, efter några timmar, då hade vi tagit oss till väntrummet på akutmottagningen… Det här är likt då, men ändå inte.

Nu har Melvinpappan varit här med antibiotika, vi självordinerar, har alltid ett recept att hämta ut. Jag har bestämt mig för att vänta så som Melvin vill. Han vet nog vid det här laget ganska väl när han är sjuk. Nog, väl? Han har nyligen somnat för natten, snabbt som vanligt. Han hostar inte noterar jag snabbt, inte när han sover. Kan det vara så, igen, att hosta som visar SMA från sin mest allvarliga sida, bara sådär kan dra vidare? Bort?

Odd har sovit i nära tre veckor nu. Mycket behaglig bebis, hittills, särskilt om man jämför honom med storebror, som skrek helt hejdlöst i månader. Jag tror att få som träffade Eldric som riktigt litet minns något annat än hans ihållande skrikiga störande stämma som liksom invaderade varje tillställning som vi försökte medverka vid. Han bjussade minsann inte på några tandlösa leenden, jollrade inte sött, somnade inte trött. Det var inte bara en gång som vi undrade, medan vi tålmodigt vyssade barnet som skrek sig blå och röd:
Varför gjorde vi det här? Hade vi det inte bra som det var?

Odd har just börjat att vara lite vaken. Ett par timmar eller tre om förmiddagen och någon timma till kvällen, och så dessemellan vagt närvarande medan han äter. Det känns som om han tittar på oss nu och blicken är stadigare, ögonen söker sig allt mer sällan mot näsroten i en skev skelning. Nätterna fungerar rätt bra. Han har bara vid ett par tillfällen hållit igång, inte kunnat komma till ro efter mat. Annars vaknar han några gånger för att äta (vem räknar?!) och somnar sedan om nära. Det blir väl några gånger mer när Melvin är hemma. Då sover Odd och jag på en gästsäng jämte och i samband med att jag vänder storebror så kan det hända att lillebror vaknar för påfyllning.

Jag är glad i min bebis.

Idag har vi därför varit tillbaka i korridorerna på sjukhuset. Melvins rygg röntgades och vi fick tala med läkaren som stelopererade honom för nu nästan två månader sedan. Han visade upp plåtarna. På bilden till vänster, före: Melvins rygg ser ut som ett stort S. Som en slingrande orm. På bilden till höger, efter: Melvins rygg är rak, nästan helt rak, och hans lungor breder ut sig innanför bröstkorgen.

Läkaren var mycket nöjd med resultatet av operationen, allt såg bra ut sa han. Han bekräftade också att det blir ett högt tryck på svanskotan om man sitter rak och att hans erfarenhet sa honom att det går över med några månader. Med den vetskapen så är det lite lättare att bära att Melvin har ont. Lösningen är i dagsläget att han sitter ganska lutad bakåt. Det för med sig en hel rad olika problem med sittande och sysselsättning, men det gör i alla fall inte ont. Jag hoppas att Melvin inte ska känna sig missnöjd och klandra mig, oss, dem, operationen, och att det onda just som läkaren tänker, ska lämna honom med tid. Det är förstås ingen höjdare att ha ont, men det är inte heller något vidare för en sådan som jag, som har skuld i allt, att ha varit med och tagit beslutet att operera. Jo, så, även om det egentligen inte finns, funnits, några alternativ.

Det är lätt och svårt att ta beslutet att Odd är den här familjens sista ingrediens.

Själv har jag lyckligtvis tappat gram. Jag åkte till förlossningen med 67 kg och kom hem dagen därpå med 60 kg. En vecka senare kunde jag väga in 57 kg. Om jag bara slutar äta kakor och börjar promenera så ska det säkert reda ut sig till sommaren.

När jag tänker efter, är snäll mot mig, sätter ner ambitionsnivån, så kan jag ju se att jag visst gör. I helgen har vi haft först den ena släkten här, sedan den andra. De fick alla hemlagad lunch och hembakad fika. Mina barn och min man har både tvättade och vikta kläder, de får middag varje dag. Jag har sökt om Bilstöd hos Försäkringskassan, vänt mig till skoliosmottagningen för att inleda en utredning om en lite tråkig grej som dykt upp efter Melvins ryggoperation och arrangerat lite annat hjälpmedelsrelatert, träffat BVC, sålt ett foto till ett bokförlag och i alla fall tänkt på både stundande trädgårdsarbete och planerat för hur vår tomma gillestuga skulle kunna möbleras à la Blocket.

Nu ska jag dra handen ur godisskålen och åka till köpcentret. Jag tänkte dels se om jag kan hitta något klädesplagg att småmatcha minsta barnen i, om jag nu får ihop en liten fotografering. Dels vill jag köpa något snaskigt ur delikatessdisken till mig och min fina man. Ost och kex kanske. Ett glas vitt? Och så som barnfamilj, väldigt påtagligt just det, mitt bland leksaksbilar och små små sockar försöka göra något bonus av den här kyliga valborgsmässoaftonen.

Hej vår!

Idag har jag justerat projektet något. Melvinkompisen är inte här och dagens bak utgjordes av fyra limpor bröd, hemmagjord apelsinglass och en frusen tårta till i morgon. Jag har senare kompletterat det där med ytterligare fyra limpor, en chokladsås och fiskmiddag. Inga missöden vad jag känner till. Man får se till att hålla sig sysselsatt!

Eldric var ute i trädgården en stund tidigare idag. Han kom in med jämna mellanrum och hämtade allehanda saker. Sen hittade jag honom så här, på vår lilla balkong där trädgårdsmöblerna står vinterförvarade har han vänt upp och ner på en låda, lagt en filt över, ställt fram en skål med torkad frukt och dukat med ett glas vatten. Där satt han och tittade på flygplan och bilar.
Liten rar.