Jag är lätt som en fjäder, graciös som… äh, kanske inte. Men jag känner mig så pigg i kroppen, som jag saknat den!

Med en två dygn gammal bebis lyckades jag i måndags genomföra projektet att hämta upp tre barn på tre platser och komma i tid till Melvins tandläkartid. Själv. Egentligen skulle assistenten mött upp där men han hittade inte. Hur som helst gick allt bra och ingen grät eller ens övervägde även om man skulle kunna tro att många aspirerade på -.

Idag kan jag inte gå med armarna hängande utmed i sidorna på grund av min enorma byst. De blir liksom ihoptryckta av överarmarna. Hårda och svällande är de, det är jag snarare än bebisen som insisterar på att få amma en stund.

Det är så man kan bli religiös. Jag har fått tillbaka min kropp! Det är så himla tradigt att klaga på sin kropp hela tiden.
Sälla dig till hyllningskören:

(melodi okänd)

Det onda i ryggen är helt och hållet borta, krampen jag haft under bröstet som bränt i veckor och gjort att egentligen ingenting känts skönt finns det inte tillstymmelse kvar av. Fötterna har slutat värka, armarna var kanske aldrig så uppsvällda som de kändes? Magen är visserligen inte direkt platt men åtminstone mjuk efter månader med sammandragningar, den har inga kvävande egenskaper och den rör sig inte oväntat. Jag reser mig lätt, ser ner. Det enda negativa, sett ur As perspektiv, skulle väl vara att det inte längre finns hylla inom räckhåll att ställa dipsåsskålen på.

Det här med att brösten eller kanske främst bröstvårtorna aldrig egentligen varit någon erogen zon för mig är tacksamt i samband med amning. Att ha några förväntningar på en god natts sömn har jag ju sedan länge lagt mig av med. Att behövas för någon annan, eller flera, och göra och klara omäktigt mycket själv är också skåpmat.

II: Kan jag bara hålla idéer som ”bli i mitt livs bästa form” och så undan, så ska det här nog bli bara bra. Bäst.. :II

Bebisen föddes på lördagen vid 10-tiden. Vi blev kvar på förlossningen många timmar efteråt, personalen hade väldigt mycket att göra, de verkade inte ha tid att bli av med oss riktigt. När jag föreslog att de skulle skicka hem oss så fick vi stanna ytterligare någon timma i väntan på att det skulle ha gått sex timmar efter förlossningen och därmed stämma med deras planer för läkarbesök och nyfödda.

Läkaren uppfattade ett blåsljud på det lilla hjärtat, så vi delade på oss i hissen. Jag åkte upp med spädbarn i lånevagn och fick ett rum med ordinationen observation, han åkte hem till en sprudlande sprättande, till den andra i serien om tre pojkar jag nu har. Bebisen sov trött hela kvällen, tills jag gjorde mig i ordning för kvällen. Några timmar med bök och trix senare somnade vi nära varandra. Det är lite fascinerande hur någon som inte kan röra sig ändå kan krypa närmre, intill. Jag tror vi sov nästan hela natten så.

Med söndagsförmiddagen kom barnläkare till avdelningen. Snabbt kunde hen konstatera att blåsljudet var borta och att vi kunde skrivas ut. Fint som snus, utan sus.

Så, nu är vi hemma. Bebisen, som inte hunnit få något nätalias än, ägnade tiden fram till 16 igår åt att sova och sedan i princip all tid efter det fram till midnatt åt att äta. Sen har vi sovit gott i natt, allihopa. Bara han är nära så är han nöjd.

Triss i pojkar, blev slutresultatet för mig.