Odd har just vaknat med ett gallskrik. Nu har han varit vaken i ett par sekunder och bara KAN INTE VÄNTA MER på att jag ska skicka fram ett mål mat som kan föra honom åter till paltkomans land. Jag sätter mig på soffans kant och Odd är nöjd, ammar ljudligt. Klunk, klunk. Plötsligt säger Eldric att han behöver gå på pottan. Som vi tjatat, frågat, undrat! Han är snart tre år och trots våra försök så har han aldrig på eget bevåg varesig kissat eller bajsat på pottan (som egentligen är en extrasits på den ordinarie toaletten).
Jag reagerar blixtsnabbt och Odds mat får lägre prioritet, han svarar med att omedelbart återgå till undergångsgråt och samtidigt snavar Eldric i soffan, slår en tripel Ögel och landar på ögonbrynet. Samtidigt som jag försöker täcka in alla punkter på Eldric som han pekar på och behöver blåsas på, så småspringer jag genom korridoren med hans hand i min, och Odd på andra armen. Jag får av honom brallorna och blöjan, som jag noterar är nykissat ljummen, och får upp honom på toalettstolen för att fånga de sista förskrämda dropparna. Odd ligger på golvet och skriker när jag hämtar Eldrics belöningsrussin från köksskåpet.
Jag tar upp Odd och återvänder till soffkanten, återupptar amningen. Det här med inkomster och utgifter hänger ihop, han krystar och… så blir det varmt på ett sätt som känns dåligt. Jag lyfter på bebisen och, åh nej! Det är bajs överallt och jag försöker hasa mig ner, bort, mot badrummet utan att kladda ner men det går inte alls bra. I halvstående ställning droppar smällgult bebisbajs ner på både soffa och matta och Melvin ropar inifrån sitt rum: Jag måste gå på toa!
Melvin får vänta medan jag får lägga ner Odd på golvet igen, han skriker genast. Jag hämtar skurhink och svabbar hastigt, lämnar tvätten i badkaret i väntan på senare åtgärd, hastar byxlös till Melvin; flyttar, bär, fixar, bär, kissar, fixar, bär, flyttar. Så återvänder jag, med Eldric i hasorna, till kläderna, vaskar av dem. Sen återstår bara sanering av minstabrodern och en ny stund på soffkanten, strax jämte en fuktig fläck som liksom högt blodtryck och svett minner om alldeles nyss.
Det är kanske inte så konstigt, tänker jag, att jag har så svårt att sluta tänka på choklad nu för tiden. Jag liksom behöver choklad för att det ska kännas meningsfullt. Ju. Väl.








