Hur man går vidare.

Odd har just vaknat med ett gallskrik. Nu har han varit vaken i ett par sekunder och bara KAN INTE VÄNTA MER på att jag ska skicka fram ett mål mat som kan föra honom åter till paltkomans land. Jag sätter mig på soffans kant och Odd är nöjd, ammar ljudligt. Klunk, klunk. Plötsligt säger Eldric att han behöver gå på pottan. Som vi tjatat, frågat, undrat! Han är snart tre år och trots våra försök så har han aldrig på eget bevåg varesig kissat eller bajsat på pottan (som egentligen är en extrasits på den ordinarie toaletten).

Jag reagerar blixtsnabbt och Odds mat får lägre prioritet, han svarar med att omedelbart återgå till undergångsgråt och samtidigt snavar Eldric i soffan, slår en tripel Ögel och landar på ögonbrynet. Samtidigt som jag försöker täcka in alla punkter på Eldric som han pekar på och behöver blåsas på, så småspringer jag genom korridoren med hans hand i min, och Odd på andra armen. Jag får av honom brallorna och blöjan, som jag noterar är nykissat ljummen, och får upp honom på toalettstolen för att fånga de sista förskrämda dropparna. Odd ligger på golvet och skriker när jag hämtar Eldrics belöningsrussin från köksskåpet.

201305 Vardag 273

Odd på skötbädden, beundrar vårt duschdraperi som är på topp tio över bästa sakerna i hans liv.

Jag tar upp Odd och återvänder till soffkanten, återupptar amningen. Det här med inkomster och utgifter hänger ihop, han krystar och… så blir det varmt på ett sätt som känns dåligt. Jag lyfter på bebisen och, åh nej! Det är bajs överallt och jag försöker hasa mig ner, bort, mot badrummet utan att kladda ner men det går inte alls bra. I halvstående ställning droppar smällgult bebisbajs ner på både soffa och matta och Melvin ropar inifrån sitt rum: Jag måste gå på toa!

Melvin får vänta medan jag får lägga ner Odd på golvet igen, han skriker genast. Jag hämtar skurhink och svabbar hastigt, lämnar tvätten i badkaret i väntan på senare åtgärd, hastar byxlös till Melvin; flyttar, bär, fixar, bär, kissar, fixar, bär, flyttar. Så återvänder jag, med Eldric i hasorna, till kläderna, vaskar av dem. Sen återstår bara sanering av minstabrodern och en ny stund på soffkanten, strax jämte en fuktig fläck som liksom högt blodtryck och svett minner om alldeles nyss.

Det är kanske inte så konstigt, tänker jag, att jag har så svårt att sluta tänka på choklad nu för tiden. Jag liksom behöver choklad för att det ska kännas meningsfullt. Ju. Väl.

Sockersött.

Jag har ett sånt sjukt godissug. Jag tänker mer på sött än på A från 16 och framåt tror jag… Hur bryter man det?! Jag fantiserar om Riesen och Gott & Blandat, kladdkakor, chokladbollar, glass och chokladbiskvier. Men det funkar säkert med Toblerone, prinsesstårta, cheesecake, dyra praliner och marsipanbröd också.

O 2 veckor

Odd två veckor gammal.

Jag har länge haft vad som nog kan kallas för kronisk huvudvärk men den försvann för ett år sedan. Jag vet inte om det var den idoga massagen jag fått under lång och regelbunden tid eller om det var att jag slutade med p-piller och så småningom blev gravid. Nu är huvudvärken hur som helst dessvärre tillbaka. Varje dag du-du-dunkar det. Jag har funderat på om den kanske är någon slags kombination av alla hormoner, att jag möjligen dricker för lite fast jag sveper flera glas extra varje dag och sockerabstinensbesvär. Samtidigt som jag bara vill äta allt det där så vill jag få bort mina sista kilon från graviditeten och komma i mitt livs form (nåja). Jättelogiskt. Ett hekto sött, någon kilometer till fots och ett par minuter plankan om dagen lär ju knappast ta mig dit även om jag verkligen aldrig haft någon formtopp.

Sist och minst.

Det finns mycket jag inte vill ha upplevt för sista gången. Som själva förlösningsögonblicket. Som att titta på den lilla ryggtavlan, lika brett mellan axlarna som mellan öronen. Som det där lilla ljudet efter en spädbarnsnysning. Som åsynen av nära mikroskopiska kläder i tvätten. Men jag ser också fram emot den dag jag och A enklare kan göra vuxna saker med varandra. När vardagsrummet inte alltid har soffan utspridd i delar då den tjänstgjort som koja. När inte allt är en potentiell upptakt till skrik och panik. Jag kommer inte sakna, alls, att vara gravid, min kropp för mig själv är befriande.

Det är lätt och svårt att ta beslutet att Odd är den här familjens sista ingrediens.

20130501-201913.jpg

Och han ger och han tar.

Odd vägde sig på onsdagen, fyra dagar gammal, tillbaka på sjukhuset för inspektion. 4025 g. På fredagen var BVC på hembesök och Odd vägde sig igen. 4200 g. Det är en viktökning med drygt 4 %. Det är som att jag skulle lägga på mig 2-3 kg, på två dagar…

Själv har jag lyckligtvis tappat gram. Jag åkte till förlossningen med 67 kg och kom hem dagen därpå med 60 kg. En vecka senare kunde jag väga in 57 kg. Om jag bara slutar äta kakor och börjar promenera så ska det säkert reda ut sig till sommaren.

FAQ.

Jag har fått lite frågor och här kommer lite svar.

Så vad tycker Eldric om bebisen?

Eldric talade en del i slutet av graviditeten om bebisar. Han började överge idén om att han själv hade en bebis i magen allt mer när det nog blev tydligt även för honom att hans mage bara mindre och mindre liknade min. Nu är bebisen här och Eldric har inte nämnt något om när han nedkommer, det verkar kunna dröja.

Eldric tycker fortfarande bäst om sig själv, är väl en ganska bra sammanfattning av nu. Han är inte så där värst intresserad av bebisen men finner sig själv hjälpsam när det kommer till att byta blöja. I övrigt passerar det hela ganska obemärkt, vilket väl är bra, hans situation har hittills inte ändrats nämnvärt på grund av att han fått litet syskon.

201304 Vardag 008

Där är bebisen, upplyser Eldric.

Vad tycker Melvin om bebisen?

Melvin är jättenöjd med sin söta lillebror och vill ha 100 000 syskon. Jag har låtit meddela att han får ta de 99 998 andra med sin far. Jag är klar.

201304 Vardag 013

Målar trappor.

Har bebisen fått något namn?

Jo bebisen verkar få heta vad vi på förhand föreställt oss. Eftersom alla min barn har alias på nätet så kommer även bebisen omskrivas under annat namn. Ska vi säga Odd?

Vad har du för vagn?

Jag har köpt en begagnad mestadel blå och röd Bugaboo Cameleon på Blocket. Jag vet inget om årsmodell, gissar på ca 2009. Det var ett paket med sittdel, liggdel, ståbräda och bilstol samt caffe latte-hållare och andra tillbehör i ett paket för 3000 kronor.

201304 Vardag 018

Och målar hjul.

Hur gick förlossningen?

Jag började gissa att något var på gång på fredagen vid 15. Vid 19 kunde jag identifiera värkar. 23 gick vattnet. Jag vilade mig genom natten men vid halv sex om lördagsmorgonen bytte värkarna skepnad radikalt och började göra ont, ont. Någon timma senare ringde vi hit Eldricvakt och åkte till förlossningen. Vi var där ca 08, öppen 6 cm. Jag hängav mig åt lustgas, fick en engagerad barnmorska. Drygt två timmar efter är Odd född.

Kupol.

Jag är lätt som en fjäder, graciös som… äh, kanske inte. Men jag känner mig så pigg i kroppen, som jag saknat den!

Med en två dygn gammal bebis lyckades jag i måndags genomföra projektet att hämta upp tre barn på tre platser och komma i tid till Melvins tandläkartid. Själv. Egentligen skulle assistenten mött upp där men han hittade inte. Hur som helst gick allt bra och ingen grät eller ens övervägde även om man skulle kunna tro att många aspirerade på -.

Idag kan jag inte gå med armarna hängande utmed i sidorna på grund av min enorma byst. De blir liksom ihoptryckta av överarmarna. Hårda och svällande är de, det är jag snarare än bebisen som insisterar på att få amma en stund.

Att hitta sig själv.

Det är så man kan bli religiös. Jag har fått tillbaka min kropp! Det är så himla tradigt att klaga på sin kropp hela tiden.
Sälla dig till hyllningskören:

(melodi okänd)

Det onda i ryggen är helt och hållet borta, krampen jag haft under bröstet som bränt i veckor och gjort att egentligen ingenting känts skönt finns det inte tillstymmelse kvar av. Fötterna har slutat värka, armarna var kanske aldrig så uppsvällda som de kändes? Magen är visserligen inte direkt platt men åtminstone mjuk efter månader med sammandragningar, den har inga kvävande egenskaper och den rör sig inte oväntat. Jag reser mig lätt, ser ner. Det enda negativa, sett ur As perspektiv, skulle väl vara att det inte längre finns hylla inom räckhåll att ställa dipsåsskålen på.

Det här med att brösten eller kanske främst bröstvårtorna aldrig egentligen varit någon erogen zon för mig är tacksamt i samband med amning. Att ha några förväntningar på en god natts sömn har jag ju sedan länge lagt mig av med. Att behövas för någon annan, eller flera, och göra och klara omäktigt mycket själv är också skåpmat.

II: Kan jag bara hålla idéer som ”bli i mitt livs bästa form” och så undan, så ska det här nog bli bara bra. Bäst.. :II

Nedkommen, hemkommen.

Bebisen föddes på lördagen vid 10-tiden. Vi blev kvar på förlossningen många timmar efteråt, personalen hade väldigt mycket att göra, de verkade inte ha tid att bli av med oss riktigt. När jag föreslog att de skulle skicka hem oss så fick vi stanna ytterligare någon timma i väntan på att det skulle ha gått sex timmar efter förlossningen och därmed stämma med deras planer för läkarbesök och nyfödda.

Läkaren uppfattade ett blåsljud på det lilla hjärtat, så vi delade på oss i hissen. Jag åkte upp med spädbarn i lånevagn och fick ett rum med ordinationen observation, han åkte hem till en sprudlande sprättande, till den andra i serien om tre pojkar jag nu har. Bebisen sov trött hela kvällen, tills jag gjorde mig i ordning för kvällen. Några timmar med bök och trix senare somnade vi nära varandra. Det är lite fascinerande hur någon som inte kan röra sig ändå kan krypa närmre, intill. Jag tror vi sov nästan hela natten så.

Med söndagsförmiddagen kom barnläkare till avdelningen. Snabbt kunde hen konstatera att blåsljudet var borta och att vi kunde skrivas ut. Fint som snus, utan sus.

Så, nu är vi hemma. Bebisen, som inte hunnit få något nätalias än, ägnade tiden fram till 16 igår åt att sova och sedan i princip all tid efter det fram till midnatt åt att äta. Sen har vi sovit gott i natt, allihopa. Bara han är nära så är han nöjd.