Det finns väl inget ljud så rogivande som en fis eller fyra från det lilla spädbarnet som vaknar till efter en stunds slummer på soffan. Ackompanjerat av en krystning och ett litet belåtet stånk och stön efter. Varje pys går att likställa med mer av bättre. Allt är bättre med ett barn som inte gråter och vrider sig i jämna plågor, allt är bättre utan kolik.
Odd har sovit i nära tre veckor nu. Mycket behaglig bebis, hittills, särskilt om man jämför honom med storebror, som skrek helt hejdlöst i månader. Jag tror att få som träffade Eldric som riktigt litet minns något annat än hans ihållande skrikiga störande stämma som liksom invaderade varje tillställning som vi försökte medverka vid. Han bjussade minsann inte på några tandlösa leenden, jollrade inte sött, somnade inte trött. Det var inte bara en gång som vi undrade, medan vi tålmodigt vyssade barnet som skrek sig blå och röd:
Varför gjorde vi det här? Hade vi det inte bra som det var?
Odd har just börjat att vara lite vaken. Ett par timmar eller tre om förmiddagen och någon timma till kvällen, och så dessemellan vagt närvarande medan han äter. Det känns som om han tittar på oss nu och blicken är stadigare, ögonen söker sig allt mer sällan mot näsroten i en skev skelning. Nätterna fungerar rätt bra. Han har bara vid ett par tillfällen hållit igång, inte kunnat komma till ro efter mat. Annars vaknar han några gånger för att äta (vem räknar?!) och somnar sedan om nära. Det blir väl några gånger mer när Melvin är hemma. Då sover Odd och jag på en gästsäng jämte och i samband med att jag vänder storebror så kan det hända att lillebror vaknar för påfyllning.
Jag är glad i min bebis.
