Melvin när solen går ner, läser på om sjöfågel.

En av sakerna jag tycker allra bäst om hemma hos mina föräldrar är att ostört en stund gå omkring i trädgården och fotografera. Det spelar ingen roll om det är sprittande mars, prunkande juli eller döende oktober. Mina föräldrar har båda trädgårdsintresse, där ändrar sig för varje besök; buskar vandrar, altaner ringlar sig fram och rabatter breder ut sig.

Blickar ut från deras hus mot dammen.

Mina föräldrar hade börjat planera för byggandet av sitt hus när jag, vi, fick reda på Melvins muskelsjukdom. Mamma knycklade ihop senaste ritningen och började om. Även om huset färdigt har två våningar så är det inkluderande. Det finns både sovrum och anpassat badrum på entréplan samt tillgänglig hall, matplats, kök och vardagsrum. Det löper trädäck runt hela huset och det finns på flera ställen ramper ner. Vägar av impregnerat virke slingrar sig mellan pergola och damm, där finns en bro över bäcken och en liten runda som tar oss bort till gäststugan utan att nudda gräs. Stugan har förresten också fått ramp och stor upphöjd altan i samma nivå som entrédörren.

En bit av slingrande passage.

Till vänster ligger vår gäststuga, till höger garaget, rakt fram en damm och en bäck.

Jag tycker det är så sabla fint gjort av dem.