Som svar på en fråga i detta inlägget om funktionshinder/handikapp/Melvin/muskler:
Får barnen peka? Min unge brukar peka och undra ”vad har hänt med henne/honom?” och jag tycker det är så svårt att svara på ett utförligt sätt (för det krävs, hon är i en ålder då man måste gå till botten med allt) utan att lägga en massa värderingar i det man säger, undrar Jonna.
Med Melvin har det inte hänt något. Det har alltid varit så här, så där. När man bakar kakor så har man recept. Mjöl och ägg och socker, somliga har man citron i, andra smakar mums med choklad. När kroppen bygger människor så har den också recept. Ibland blir det inte en fluffig sockerkaka, som man tänkt sig, utan en som aldrig riktigt växer, en som fastnar i kanterna, ibland räcker inte smöret fast man tror det ska. Det blir inte en dålig kaka, det blir en annan kaka.
En gammal bild på Melvin och mig, vi bakar en äppelkaka.
Jag tror inte att man kan komma undan att barn pekar. De pekar harmlöst på allt. De pekar på hundlort, på söta glassar, på flygplan i himmelen och mot Melvin i rullstolen. Jag tycker det är bättre att de pekar och frågar, än att se hur föräldrarna snabbt vänder på barnen, från Melvin och hyschar. Oftast är det föräldrar som är rädda för Melvin i rullstolen, inte barn.
Jag tycker det är helt okej att barn frågar. De undrar kan han inte gå, vad har hänt med honom, ska det alltid vara så, har han inga leksaker, gillar han banan och vad kostar en elrullstol – jag vill också ha en? Eftersom Melvin kan svara så brukar jag be dem ställa frågorna direkt till honom men jag svarar också ibland. Melvin är väldigt van vid att barn innan de köper hela läget ställer frågor, han svarar.
Jag har en sjukdom som heter SMA som jag haft alltid och alltid kommer ha. Jag kan inte gå, men jag kan köra elrullstolen så här, se – jag kan göra piruetter. Du har fått ben som kan springa, jag har fått en röd elrullstol. Kan du plocka upp den där stora stenen som är där borta, nej men vänta; nu bajsar den stora snigeln, ta ett löv åt och torka bort det!
Jag tycker att det är värt mycket att inte ta fram en till generation likt min, som inte fick peka, inte fick fråga. Varje gång någon fått fråga vad de undrar så är Melvin sedan likvärdig dem. Han är inget ufo, att han gör saker annorlunda bekommer dem inte, men på gatan där jag växte upp bodde Bävern och han slutade aldrig vara konstig för honom fick man inte undra om. Melvin är med, Bävern var utanför.
PS. Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst. Svaren som man ger till barn som undrar kan ju variera väldigt. Somliga människor har det hänt något. De har fallit på skidorna, de har åkt snow racer in i ett träd, de har blivit biten av en hund. Melvin undrar också, om andra ibland. Varför har hon ett hål i magen (sond), vad har hänt på hans hals (track). Jag försöker komma med så många och så vida gissningar som möjligt, men jag påstår aldrig att någon är fel, att de inte fungerar eller att de har ont, många föräldrar säger att Melvin har ont i benen som svar på varför han inte går. Det tycker jag är en dålig gissning.
Åh vilket nyttigt och bra inlägg att läsa! Ska jag hålla i åtanke när Knappen blir så stor att det är dags att börja svara på alla frågor!
Att barn tittar och undrar tycker jag är helt ok. Att föräldrar hyschar sina barn eller tar ner sina barns pekande fingrar tror jag bara föder mer fördomar och rädslor om och för det olika. Det var ett barn som kom på den lysande liknelsen att Jonas fick ett blåmärke i hjärnan när han föddes, och att han därför inte kan allt som andra barn kan. Genialt!
Håller med Sofia, vilken bra förklaring! Så målande beskrivet, så barnsligt enkelt.
Du får allt att låta så självklart. Du är vansinnigt klok, Caroline!
Men tycker du verkligen det är okej att peka?? (detta inlägget handlar ju enbart om att det är okej att_fråga_)
Alltså… Jag har full förståelse för att människor tittar – en spontan reaktion förmodligen, svårt att tygla.
Jag har full förståelse för att vissa människor vill fråga – också detta en spontan reaktion, eventuellt svårt att tygla. (definitivt svårt för barn! ;-) / ska väl inte heller tyglas)
Men att PEKA är något annat.
”Tvånget” att peka på en annan individ än inte särskilt svårt att undertrycka, det är ju bara att låta bli faktiskt. (man kan ju beskriva verbalt vem/vad man menar istället)
Vad jag menar är att det är inte särskilt svårt att lära sitt barn att man pekar på _saker_, inte på människor. Man pekar inte på funktionshindrade, inte på tjocka människor, inte på mannen med den stora näsan, inte på tanten med den fula hatten. Man pekar inte. Man pekar heller inte på tjejen med den coola glasögonen, eller killen med den snygga jackan – oavsett anledning – man pekar inte på människor!!
Jag har full förståelse för att Melvin känner sig mer delaktig för att människor _frågar_ om hans funktionshinder. Men vad får han ut av att de _pekar_ på honom? Vad ger det honom idag, och vad ger det honom när han är 15 år?
Haha, nu låter jag säkert jättebitter ;-) men jag vill verkligen understryka att det är stooor skillnad mellan att fråga, och att peka.
Inte som andra: Att peka är att ge en riktning till någon som inte har ordförråd att förstå eller själv säga. Där, där, där, pekar två-, tre- och fyraåringen. Och när jag står med min minsta i famnen och ska göra honom uppmärksam på att pappa hämtar cykeln i trädgården eller att storebror kommer i korridoren på skolan, så säger jag: Titta, där! Pappa/Melvin! och så pekar jag. På samma vis pekar barn generellt, utan att peka ut. På samma sätt som jag tecknar ett vinka, tecknar ett kom hit, tecknar ett schhh så tecknar jag en riktning. Man kan peka illa och man kan peka helt oskyldigt, som ett sätt att kommunicera och det är det jag menar att barn gör, och det är inget fult, elakt eller illa menat i deras finger.
Vilket fint inlägg och du beskriver det så bra. Jag håller verkligen med dig! Att vuxna människor stirrar kan jag ha väldigt svårt för ibland, även om det blir lättare och lättare att stå ut med. Ibland stirrar jag bara tillbaka ;-).
Jag gillar att barn är så rättframma och vågar fråga. Det blir på något sätt så enkelt i deras värld. Sedan kan jag kanske hålla med om att man inte pekar. Men att komma fram och fråga tycker jag är helt okej!
Kram
Jag tror precis som du att upp till en viss ålder så frågar barn, utan att liksom lägga någon vikt i det.
”Mamma, varför har hon fräknar?”
”Varför sitter han i rullstol?”
De undrar. Svarar man utan att göra något väsen om det så är det inte så konstigt.
Ibland kan de till och med säga saker som man själv tycker är djupt förolämpande för den mottagande parten, men som de själva kanske inte har insett är oartigt att säga högt.
”Han som är så tjock äter nog mycket mat.”
”Jag tycker inte att det är snyggt med fräknar!”
Det är fortfarande inte sagt med baktanken att såra någon. Resultatet kanske blir att det gör det, men avsikten var inte där från början…
Kaja: Ja Melvin som ju har en funktionsnedsättning kan också säga plumpa saker. Förstås! Varför har hon så stora bröstvårtor eller varför är hennes rumpa så gropig är ju två exempel på saker man önskar att han aldrig sagt… Jag kan svara vad han undrar där och då, men jag kan också efteråt berätta att man brukar inte fråga saker om folks kroppar sådär så att andra hör, för de kan känna sig lite obekväma eller lite kanske… ledsna.
2004:
Några barn kom fram till mig när jag var på väg till affären. De frågade massor. Om jag var lärare (få vita bor här, så jag måste vara lärare!), om varför jag sitter i rullstol, om varför jag har solglasögon när det inte är sol.
Jag svarade att jag inte är lärare, att jag bor här, pekade mot min port.
Att jag sitter är för mina armar och ben är olydiga. Och mina ögon ogillar ljus. Så jag har solglas när det inte är soligt.
Några dagar senare: repris (frågorna var lite för vuxna för att komma från 4-åringarna så det var nog föräldrarna som vill veta)
Och jag förklarade igen. Och det var fler barn som lyssnade. Så det dröjde rätt länge innan jag fick en rad frågor igen. Säkert flera dagar… *ler*
2011:
Flera år senare har jag vuxit fast här. Jag bor här, lever här, handlar här, pratar med barnen här om allt, jag får köra slalom på gården när ungarna är ute och leker. Det är ju mest lekplats. Ibland så kommer någon fram och frågor om mina solglas, eller mina ortoser. varför min kropp är lite konstig, mina krokiga fingrar syn rätt tydligt när jag kör permobilen. Kritvita och krokiga! Ibland även om rullstolen. Men de verkar tröttnat lite på den. Min dörröppnarknapp är mer spännande.
Så jag är portens dörröppnare. Barnen som bor i min trapp kan vänta på att jag ska in för att slippa öppna själva.
MOrticia: Det låter fint, du har något som fascinerar dem, du är en del av deras vardag, du är rent av lite imponerande. Ortoserna är kanske inte så kul för dig, men barnen kan nog se på dem med samma fascination som de sett på mina piercings när hål i kroppen inte var så vanligt. Vi har låtit många barn prova Melvins grejor när han själv inte använder dem. Sitta i en stol, spänna fast sig, fästa alla kardborrebanden över benen – stå i ståskal! Det brukar stilla lite nyfikenhet, ta udden av det konstiga och ge dem en erfarenhet.
Jag valde att ta dialogen med barnen. Att låta de fråga, undra. De vet att det är okej. Så de accepterar att jag säger att jag inte har tid. Att jag ska iväg. För en annan gång kanske jag stannar och de får fråga lite.
Finns andra som inte vill svara eller tycker att barn redan ska veta allt?
Men jag vet att jag var rätt nyfiken som barn. Ville veta.
Hallå!
Grymt bra skrivet! (men det brukar du ju göra)
Håller helt med dig
Ha de bäst
// Lage
Lage: Hyggliga Lage.
Nu har jag faktiskt några frågor också. Vi pratade om att sitta i rullstol häromdagen när vi hade varit och simmat och grabben undrade om man kan simma när man sitter i rullstol och om man i sådana fall simmar likadant som man får lära sig i simskolan.
Och den andra frågan är om man behöver äta mediciner. Ni har ju massa hjälpmedel, men behöver man äta mediciner också. (kommer från ett barn som inte gillar Kåvepenin)…