Fem.

Som barn minns jag julafton som en rätt så slö dag, tomten kom efter evigheters evigheter av väntan och de vuxna bara latade sig, fast alla visste receptet på hur man lockar fram tomten, så var det ingen som lade på ett kol och fick fart på de där sysslorna som uppenbarligen måste genomföras före. Nu som vuxen, när jag varit värdinna för ett par julaftnar själv, så har jag en helt annan uppfattning om julafton. Det är himla hektiskt med allt som ska hackas och dukas och alla faten, all disken. Med tomten kommer ett inferno av julklappsyra som jag har svårt att njuta av. När man skapar en ny egen jul tillsammans och ska ta lite av hans och lite av mitt, så har somliga saker blivit på ett sätt jag inte föredrar. Och efteråt bara papper och några jahadetvardetdet. Kanske att jag föredrar juldagen?

20141127 K E O tomtar-17

Melvin blossar.

Sju.

Jag tycker det ska vara rim på julklappar! Ibland tryter fantasin och då kan man ju ta ett som varit med förr. I vår familj är det här ett återkommande rim:

”Passar till en med tassar.”

En annan som vi återvinner:

”Detta är en repris, fast inte precis, naturligvis.”

Varsågod.

20141127 K E O tomtar-91

Tomtegubbar och julegris, eller jag menar: Julekatt. Och kelgris.

Nio.

Vi brukar ha gran, en riktig gran. Den där tjusiga granen, som ett smycke i vardagsrummet, som man ser in inredningsmagasin och bloggar, har vi däremot inte. Här kläs den snabbt av fem viljor och visioner och pyntet är samma som förra året: en blandning av kulor innefattande allt från diskokulor till gammaldags med målade tomtemotiv , en udda samling förskolepysslade pynt, ett tilltufsat glitter och förvånande nog en ljusslinga i tusen färger blinkande på femtioelva sätt, som ett minne av den där julen då det inte fanns andra slingor kvar och det vid pyntandet uppdagades att föregående års bestämt sig för att ge upp i väntan på julen. Men på något vis så är det där ändå vår gran, som vår gran ser ut, och jag tycker om att vår familj gör som vi. Att vi har ett vi att vara.

20141213-Pocorn-och-gran-44

Årets kanske enda gran, och Odd.

Tio.

När jag fotograferar mina barn i min simpla studio i källaren, så går det undan. Allt måste vara riggat, förberett. Kameran på plats, blixtarna igång, bakgrunden hängd. Om jag vill ha båda barnen med på samma bild, så har jag ungefär 20 sekunder på mig. Sedan gör båda två mer och mer av sina egna idéer och färre och färre av mina.

Plötsligt drar de.

ingen-dar

 

Elva.

Jag förstår alla som blir avundsjuka nu, på att jag troligtvis har den sötaste stjärnan där är.

Blinka lilla du, min sista, minsta.

20141206-Lusse-159ljus

Min stjärna. <3