Vem ska man tro på, tro på, tro på när..?

Jag gjorde ett fotojobb i helgen. Uppdraget bestod av två delar. Det första får jag nog säga att jag satte. Det var lätt att hitta bilder som motsvarade beskrivningen jag fått. Solen var som en snäll klapp på kinden, havet glittrade, vinden var varm. Den andra delen var jag inte alls lika nöjd med. Jag kan bättre. Jag vet precis vad jag skulle ha gjort, som jag inte gjorde. Det är förstås irriterande att komma hem och se just det i sina bilder.

Medan A var hemma hos en vän så satt jag i mörkret på lördagskvällen med praliner av bästa sort och redigerade bilder. När midnatt var nära skickade jag iväg någonstans runt tjugo bilder till tidningen som beställt dem.

Hela söndagen var det tyst. Jag tänkte förstås att redaktören var tyst för att hen var missnöjd med bilderna, för att de inte var allt det där de borde vara, men att hen inte kunde komma på hur hen skulle säga det till mig på ett bra sätt och att svaret därför uteblev. Jag försökte också tänka att det faktiskt var söndag och att folk faktiskt kanske inte jobbar då…

Idag kom det ett svar. Svaret innehöll bland annat:
Så himla, himla fina, supernöjd, vad duktig du är, toppenfina bilder, tusen tack!

Men det var la skönt.
/bra_självförtroende78

Renoveringen närmar sig.

Vi köpte vårt hus för fyra år sedan ungefär. Somliga saker var vi nära på bergis redan vid första titten, ditten och datten skulle vi renovera si och så. Givet. När vi fick tillträde till huset så la vi en månad på att göra vid saker. Vi bytte en massa fönster, fixade regndalen, justerade ett konstruktionsfel på fasaden, la någon papp under nocken, isolerade vinden, satte in petsäkra eluttag, installerade avfuktare i krypgrunden. Hejdade vad som var på väg att förstöra huset alltså.

Fönstrena som vi satte in blev av bara farten så lika de som satt där som möjligt. Ingen av oss tänkte där och då att vi hade ett val – att vi kunde välja något annat. Efteråt har vi konstaterat att… vi gillar ju inte brunt. Golvet som vi la in som ersättare för korkgolvet som lyft i alla kanter i köket har vi ångrat. Det är så sabla tradigt att städa det golvet, som trots dammsugning och våttorkning flera gånger i veckan konstant ser tråkigt och smutsigt ut.

Nu står vi igen inför renovering. Den här gången ska vi göra främst invända saker. ”Roliga saker”. Vi hoppas förstås att det ska bli bättre resultat gällande rent kosmetiska saker nu. Vi har ju haft tid att fundera! Sånt som han eller jag sa ”absolut inte” till för ett par år sedan eller senast för några månader sedan, samtidigt som vi himlade med ögonen, kommer hända i maj. Sådant som vi var säkra på att vi i alla fall inte skulle göra… ska vi göra i maj. Vi har båda blivit oerhört kompromissvilliga vid det här laget. Vi har vandrat från den ena sidan till den andra. Och vi har väl inte ens mötts i en kompromiss utan i något helt annat än vad vi var och en eller tillsammans trodde att vi ville ha.

I går kväll satt jag och skissade i ett köksplaneringsprogram på nätet. Efter två timmar presenterade jag vårt nya kök för A och med en smärre justering så var vi nöjda. Jag tryckte på Save. Hela min planering försvann – förstås – och längst upp till vänster på en i övrigt kritvit sida hånade texten mig:

Sorry. Page not found.

 

Påskhälsning.

Idag firade de påsk på förskolan. Eldric var cowboypåskgubbe, Odd var… söt!

20150401 Paskbarn-25

Vi har fått årets första påskhälsning också, från förskolan,  att vi ska hålla utkik efter lus, då ett par barn på förskolan haft lus. Vi har aldrig haft lus här hemma så jag hoppas att vi klarar oss nu med. Jag antar att svårighetsgraden ökar ju fler barn man har. Ännu ett skäl att stoppa här!
20150401 Paskbarn-51

Får väl köpa en kam i morgon i alla fall, för att kunna fullfölja luskamsläxan vi fick ta med oss över helgen.
20150401 Paskbarn-37-3

Minecraftkalas.

Sång i sängen, en driva med paket, rostebröd med senapssill till frukost, provkörning av de nya tv-spelsgubbarna, äggröra med bacon till lunch, Minecraftkalas med goda vänner och strax tacos i tv-soffan följt av kalasgodispåse och kväll. Det är inte så mycket kvar av den här födelsedagen. Melvin har fått sina elva år. Han började nästan gråta i morse när han fick sina presenter, liksom rörd! Han har glittrat för det mesta idag, jag tror han är nöjd!

20150329 11 år-6

Frukostöppning vid frukostbordet. Eldric hjälper storebror att öppna. Han hjälpte också till att berätta vad det var i, innan papperet åkte av. Hjälpsam typ!

20150329 11 år-12

Rätt så nöjd! Han fick bland annat en fan-mugg med favorit-youtubern , en tröja och pengar. Och en resa!

20150329 11 år-29

Sen blev det Minecraftkalas – här är en gruppbild på alla som kom idag!

20150329 11 år-33

En fika med tema Minecraft. Healing potions, kuber, grönt, vimplar och bra kompisar med ipads.

20150329 11 år-22

Minecraftern, 11 år idag.

 

11 år.

Det är bara några ynka minuter kvar tills det är den 29 mars. Min förstföddes födelsedag. Elva år. Hur i hela friden kan jag ha så stort barn när jag är så… ung?

Han har varit nära bristningsgränsen, det är tur att veckan inte har fler dagar. För som han väntat på det här! Han har ältat strategier om när vi möjligen ska komma in och väcka honom i morgon, det är ju dags att ställa om klockan till sommartid i natt. Vad innebär egentligen det för morgonrutinen med sång och paket?

Melvin ska ha kalas i morgon. Minecraftkalas. Alla ska ha med sig varsin iPad med Minecraft Pocket Edition-appen och så ska de bygga grejor och fika. Tyvärr har två personer fått magsjuka i familjen och kan inte komma. Han såg förstås lite slokörad ut när han tänkte på det, men glädjen över att få hem de andra fyra överglänste det där trista tråkiga. Vi har förberett oss. I går och idag har vi bakat kakor och mer deg står i kylen, redo att kavlas och kakas ut i morgon. Jag har i hemlighet pysslat lite i köket, jag tror han kommer tycka att det blir fint. Han är ganska lätt att imponera på fortfarande. Ännu.

Hjälpmedelscentralen de lux.

I två timmar har vi varit på Hjälpmedelscentralen idag. En hjälpmedelskonsulent, en sjukgymnast, en arbetsterapeut och en teknisk service, jag och två småbröder. Och så Melvin. Han sysselsätter folk, min unge! Bästa arbetsmarknadsinsatsen.

Melvin har det senaste haft ont i ryggen när han sitter i sin ena stol. Dagens besök var ett försök att åtgärda det. Vi fixade och trixade i två timmar men det gick bara utför. Vi lämnade Hjälpmedelscentralen med samma ryggstödslösning som vi hade när vi kom. Vi har en ny tid för nytt försök på måndag klockan 8.

Det är alltid en liten utmaning att ha med hela barnaskaran på sådana här grejor. Men det gick bra, riktiga ess till barn idag! De underhöll sig med allt från rullstolsåkning till Bamse-läsning, från varm choklad till småbilskörning på golvet. Men när de ringde från Melvins tandläkare och ställde in dagens andra familjeaktivitet (borträknat Världskulturmuseumbesöket) så kändes det rätt gôtt faktiskt. Det går åt lite energi att hålla koll på att alla sju gör som de ska.

20150326 Världskultur_-16 20150326 Världskultur_-9 20150326 Världskultur_-14

Världskultur.

Idag har vi fyllt den kulturella depån. Eller snarast så har vi låtit barnen ösa ut energi tills de blev svettiga i utställningen Jordlingar på Världskulturmuseet. Någon timma fick vi där helt själva innan andra kom och… störde. Som vanligt på torsdagar så har vi hängt med Proffset och pyret. Himla bra grej det här med att vara föräldraledig när andra man gillar är det. Även om man inte alltid kan uppbringa ett kvalitetssamtal och istället måste välja vilken Ninjago man ska vara följt av blåsa på en bula, så ser man i alla fall på någon som man gillar.

20150326 Världskultur_-91 20150326 Världskultur_-56 20150326 Världskultur_-67 20150326 Världskultur_-74 20150326 Världskultur_-80 20150326 Världskultur_-82

Otur i turen.

Vi hade magsjuka här hemma för nu flera veckor sedan. Alla blev sjuka, utom jag. En insjuknade på lördagen, en på måndagen och en på tisdagen. Melvin lät vi stanna tills kusten var klar hemma hos hans pappa. Jag kände mig mest som lite som rapig ett par kvällar. Jag tänkte att det kanske var för att jag fick för mycket tid att känna efter mellan allt torkande, tröstande, tvättande och sanerande. Jag doppade allt i klorin, smorde in mig med antibakteriellt och åt någon matsked vitpepparkorn bara för att.

De andra blev friska och jag blev aldrig sjuk, trots att Odd gnidigt sin kropp mot mig, trots att jag tagit hand om magsjukans alla konsekvenser i flera dygn. Trots att jag vid ett tillfälle fick någon annans kräks i min mun. Och trots att folk i vår omgivning blev sjuka trots att de träffade oss någonstans mellan 80-100 timmar efter sista tecknet på smitta.

Jag köpte ett självprovtagningstest på Apoteket för att ta reda på om jag är en av dem som har genetisk immunitet mot vinterkräksjukan.

Lite nedslagen kan jag idag konstatera att…:

”Testet visar att du inte har skydd mot vinterkräksjuka. Analysen visar på en genotyp (A/G), som är associerad med aktivt fucosyltransferas (FUT2) enzym, vilket visar att det genetiska skyddet saknas. Detta innebär en mottaglighet för smitta av vinterkräksjuka.

Vad betyder det här för dig?
Det betyder att du kan få vinterkräksjukan, som orsakas av det vanliga noroviruset.”

Så, jag hade bara tur.
Det var ju synd.